Tatusiu

Det finns några saker som jag gärna vill att mina kompisar ska känna till om mig, typ Carolina Hollander i ett nötskal. Jag tror att de flesta redan känner till dem. För enkelhetens skull listar jag dem:

- Jag älskar att åka skidor. Och jag är jävligt bra på det.

- Jag har ett sjukt/fantastiskt sinne för humor, som beror på att jag utsattes för Monty Python i farligt låg ålder.

- Jag är ständigt på jakt efter upplevelser, av alla dess slag, stora som små. Och det händer att jag kallar dem för guldkorn.

- Min far är en väldigt, väldigt viktig person i mitt liv, och är personen som utsatte mig för Monty Python i farligt låg åder. Om någon skulle radera allt i mig som jag har fått av honom, så vet jag inte vad som skulle finnas kvar av mig. Han är min trygghet, det vill säga; min psykolog, min mentor, min tröst, min lycka, min svagaste punkt. Det sistnämnda behöver kanske sin förklaring.

På nyårsdagskvällen såg jag en snutt av en tv-serie på SVT. Det var ett hemskt avsnitt, en mor och son i 10-årsåldern åker skridskor på en sjö. Hon far genom isen, och kämpar för att ta sig upp ur det förlamande kalla vattnet, pojken skriker efter henne och vill ge hjälp, men av rädsla för att han också ska hamna i vattnet vägrar hon ta emot den. Hon lyckas inte ta sig upp, han är ensam kvar och det är alldeles tyst.
Det väckte minnet av en mardröm jag hade när jag var liten. Jag drömde ofta mardrömmar, nästan varje natt och oftast om eld eller krig. Men de tre värsta var om att pappa dog, och en av dem var väldigt lik händelsen i tv-serien.
Jag brukade kila över till hans rum och krypa upp i hans säng för att bli lugn.
När han sov med ryggen mot mig var det som att sova bredvid en mur, men att känna hans kroppsvärme var tillräckligt för att somna om.

När jag gick på lågstadiet (eller var det dagistiden?) brukade vi åka på sommarläger i Blekinge som SL arrangerade. Pappa arbetade då som busschaufför, jag tyckte om att han var busschaufför, för det är en man med glatt humör... Det var allmänt känt. Att han sen gick vidare och blev journalist var inte lika roligt, tyckte jag då.
Jag kommer fortfarande ihåg en händelse vid badstranden, en lekkompis tryckte ner pappa under vattenytan på skoj. Jag tyckte inte alls att det var kul, för mig var det hotfullt, jag blev alldeles kall inombords.

Jag kommer precis ihåg vad jag kände, både den gången i Blekinge och när jag drömde de tre mardrömmarna. Det sitter så djupt, ingraverat i minnet, det är inte klokt egentligen.