I love Lars

Igår hittade jag ett oöppnat exemplar av Breaking the waves i bokhyllan, som hittades billigt på internet för ett bra tag sedan. Den var precis så fin som jag mindes den.

Jag såg den för första gången på Alla hjärtans dag i första ring på gymnasiet. Mina tjejkompisar och jag ville se en romantisk men bra film, och blev tipsade om kärlekshistorien mellan Emily Watsons Bess och Stellan Skarsgårds Jan. Den slog sönder alla våra rosafärgade drömmar om kärleken. Den var romantisk och bra, men visade en annan sida av the great love än vad vi hade tänkt oss.
Kvällen till ära fick jag även krossa en pojkes hjärta över telefon. Vi hade hånglat sista kvällen av Fest-I-Valen-festivalen i Norrköping veckan innan.
Han och jag gick på samma skola, vi undvek varandra tills dess han tog studenten. Han gick i årskursen över mig.

Det kan ha varit den första filmen av Lars von Trier jag såg, den eller möjligtvis Dancer in ther dark. Varje film har sin egen stil och sin egen styrka, men genomgående får han skådespelarna att bli sina karaktärer, ända ut i fingerspetsarna. På något sätt får han dem att blomma ut och visa alla små nyanser av människan, den spröda, den starka, den bittra, den naiva, den sorgsna, den kritiska, den hoppfulla, den blinda...

Idioterna har en sjuk och samtidigt fullständigt logisk logik, och en av de bästa öppningsscenerna jag någonsin sett, även om den spårar ur under ett parti.
Dogville är ett experiment rakt igenom, och det faller ut så väl. Att hela filmen utspelar sig på en öppen yta med kritstreck till rum tar inte bort känslan för miljön, det som inte finns där fylls med hjälp av ens egen fantasi.
Direktören för det hele var Lars von Triers nödvändiga paus från arbetet med USA-triologin, där Dogville och Manderlay utgör de två första delarna. En komedi nära gränsen till fars, men lyckas hålla sig på rätt sida. En av hans lättsammare filmer, men som samtidigt visar hans otroliga bredd.
Dancer in the dark är Björk och Lars von Triers blod, svett och tårar. Flera av scenerna i filmen är filmade reptitioner, som kom med då Björk inte klarade av att ta om dem känslomässigt. Hela inspelningen sattes i spel när Björk plötsligt försvann. I extramaterialet finns en scen där en pressad Lars von Trier förklarar att han faktiskt är avundsjuk på henne, och önskar att han också kunde lämna inspelningen sådär.
Manderlay, som följer Dogvilles fotspår, är ärligt talat den enda av Lars von Triers filmer som varit medioker, även om det mest beror på att Bryce Dallas Howard inte lyckades göra jobbet som Grace lika fint som Nicole Kidman.

På vägen till jobbet rusade jag förbi Megastore där jag plockade upp första säsongen av Riket. Säsong två är på väg med posten. Europa står kvar i hyllan och väntar på nästa filmkväll. Det finns några Lars von Trier-luckor kvar, som ska fyllas.