Courmayeur

Jag har letat fram Göteborgskartan och spårvagnskortet som sparades från senaste Göteborgstrippen. SJ Prio-kortet ligger tillsammans med bokningsbekräftelsen för tågbiljetterna, som ligger i samma kuvert som betalningskvittot av festivalbiljetterna. Packlistan är skriven, nu ska den bara bockas av och fylla väskan. Den är ny, grå och fin, och är från Granit.

Ikväll blev det äntligen klart med pappas och min resa till Alperna. Det blev en del strul, och väldigt nära att den inte blev av. Först var det inte säkert att jag skulle få ledigt från jobbet, har ringt varenda kotte som kan hantera biljettsystemet för att bli av med mina pass. Efter en eftermiddag av schemapuzzel gick det till slut ihop, då visade det sig att resorna var på väg att ta slut! Nervositeten gjorde sig kännbar tills en resa slutligen fanns.

Om två veckor har jag redan åkt skidor i tre dagar, i italienska Courmayeur. En mindre alport på Mont Blancs sydsida.



Det ska bli fantastiskt att få sätta skidkanterna i backen, och få en massa lifttid med far.

Avgång kl 09:07

En och en halv jobbdag kvar innan det bär av. Två nätter kvar i min egen säng, sen väntar fem nätter i främmande sängar.
Det är inte mycket tid kvar, och det ska tvättas kläder, skrivas packlista och packas.
På onsdag sätter jag mig på IC-tåget, och exakt kl 13:57 ska jag kliva av på perrongen i Göteborg!

Jag har resfeber, fjärilar i magen och så. Det brukar jag aldrig ha.

Aaron ägde!

Fanny, Malin och jag letade upp hits från 90-talet på youtube under kvällen. Ren nostalgi.

De bästa klippen var Aaron Carters musikvideor. Lillkillen i hängselbyxor med ett stort A över bröstet. Lillebror till Nick i Backstreet boys. Han hänger med de stora killarna, hans dansare är två gånger hans storlek, och flirtar med småtjejerna.
Han satte ett antal hjärtan i brand bara i min skolklass.

Turbulens

Det har varit rörigt den sista tiden. Osäkerheter och oroligheter. Ups and downs. Turbulent.

Igår kväll mötte jag en luftgrop, som dök upp från ingenstans. Var inte det minsta förberedd, och med en tom mage och noll stötdämpning slog den till ordentligt.

Det är läskigt att tappa greppet. Ingenting ter sig meningsfullt, allt är bara lögn och påhitt. Hör folks ord, men tror inte på dem. De säger det bara för att vara snälla. Jag vill inte vara med någon, bara vara speciell för någon. Känner inte igen mig själv, blir rädd för mig själv. Det är en sida jag är obekant med.

Till slut somnade jag, strax efter 1. Ovanligt tidigt. Örngottet var vätt.

Var fortfarande omtöcknad när jag vaknade.
Promenerade till jobbet efter lunch, vid övergångsstället som binder ihop Skeppsbron med Kungsträdgården kommer en bil, som träffar en pöl och snöslaskvatten sprutar upp över mig. Min gröna kappa har blivit prickig, får torka bort smutsvattnet från kinderna med handen. Är nära att skrika. Bilen är redan borta, det är ingen idé.

Väl på jobbet gnuggar jag bort fläck efter fläck med vatten och diskmedel. De är många, men de försvinner.

Lite medvind, rätt oslagbart.
Har letat upp Spotifys katalog över Bob Hund, och är glad över att Sture och jag satte 108 rätt av 132 möjliga på kvällens film quiz. Trots att vi bara var två personer, ett halvt lag. 8 poäng till och vi hade tagit hem spelet!

Upp, upp, upp, ner. Och sen upp, igen.

Filmfestivalplaneringsfika

Om en vecka far jag till Göteborg!

Träffade mitt ressällskap Ylva över en studentsmörgås på Vurma i Vasastan idag.
Hon kommer ner på fredagen, alltså har jag två dagar på egen hand. Jag är inte rädd för att bli ensam, stan är fylld av maskinister, Folkets bio-folk och andra bekanta ansikten.

När kaffet var uppdrucket och mackan låg i magsäcken hade vi ett utförligt schema klart;

Fredag 30/1:

19.30: Spraymasters/Stations of the Elevated
Därefter väntar Folkets bio-träff på ett hak på Andra långgatan.

Lördag 31/1:
10.00: the Karamazovs eller Derek, alternativt festivalbrunch på Röhsska vid kl 11.
12.30: The Other Side of Istanbul
17.30: Another man
22.00: Skinnskatteberg

Söndag 1/2:
12.30: Milk (Süt)
15.00: Flickan i frack
20.15: Française

Måndag 2/1:
16.30: Zift

En del luckor är lämnade för spontana biobesök eller matpaus.

Utöver det vet jag att jag ska se min kompis Elisabets film Utsikt som ska visas i Svenska bilder 3-blocket på onsdagen kl 17.30, en timme efter ankomsten i Göteborg. Vill inte vara med om några förseningar i tågtrafiken den dagen, SJ!

Annars håller jag mina två dagar, onsdag och torsdag, öppna. Vill gärna pricka in ett seminarium eller två. Och se en bit av 55-timmarskollaget Magic Bullet.

Bara en vecka kvar nu!

Mmm... Mammut

Fredag är en mycket spännande dag - Lukas Moodyssons nya film Mammut har premiär!

Har siktat in mig på 13:00-visnigen på Sture, vill helst se den så tidigt som möjligt för att undvika att höra andras åsikter om filmen, i form av recensioner, välvilliga kompisar som vill dela med sig och överhörda samtal mellan främlingar.

Att Michelle Williams och Gael Garcia Bernal är med är ett gott tecken. Annars har jag inga särskilda förväntningar på filmen, och jag håller gärna kvar vid det.

I love Lars

Igår hittade jag ett oöppnat exemplar av Breaking the waves i bokhyllan, som hittades billigt på internet för ett bra tag sedan. Den var precis så fin som jag mindes den.

Jag såg den för första gången på Alla hjärtans dag i första ring på gymnasiet. Mina tjejkompisar och jag ville se en romantisk men bra film, och blev tipsade om kärlekshistorien mellan Emily Watsons Bess och Stellan Skarsgårds Jan. Den slog sönder alla våra rosafärgade drömmar om kärleken. Den var romantisk och bra, men visade en annan sida av the great love än vad vi hade tänkt oss.
Kvällen till ära fick jag även krossa en pojkes hjärta över telefon. Vi hade hånglat sista kvällen av Fest-I-Valen-festivalen i Norrköping veckan innan.
Han och jag gick på samma skola, vi undvek varandra tills dess han tog studenten. Han gick i årskursen över mig.

Det kan ha varit den första filmen av Lars von Trier jag såg, den eller möjligtvis Dancer in ther dark. Varje film har sin egen stil och sin egen styrka, men genomgående får han skådespelarna att bli sina karaktärer, ända ut i fingerspetsarna. På något sätt får han dem att blomma ut och visa alla små nyanser av människan, den spröda, den starka, den bittra, den naiva, den sorgsna, den kritiska, den hoppfulla, den blinda...

Idioterna har en sjuk och samtidigt fullständigt logisk logik, och en av de bästa öppningsscenerna jag någonsin sett, även om den spårar ur under ett parti.
Dogville är ett experiment rakt igenom, och det faller ut så väl. Att hela filmen utspelar sig på en öppen yta med kritstreck till rum tar inte bort känslan för miljön, det som inte finns där fylls med hjälp av ens egen fantasi.
Direktören för det hele var Lars von Triers nödvändiga paus från arbetet med USA-triologin, där Dogville och Manderlay utgör de två första delarna. En komedi nära gränsen till fars, men lyckas hålla sig på rätt sida. En av hans lättsammare filmer, men som samtidigt visar hans otroliga bredd.
Dancer in the dark är Björk och Lars von Triers blod, svett och tårar. Flera av scenerna i filmen är filmade reptitioner, som kom med då Björk inte klarade av att ta om dem känslomässigt. Hela inspelningen sattes i spel när Björk plötsligt försvann. I extramaterialet finns en scen där en pressad Lars von Trier förklarar att han faktiskt är avundsjuk på henne, och önskar att han också kunde lämna inspelningen sådär.
Manderlay, som följer Dogvilles fotspår, är ärligt talat den enda av Lars von Triers filmer som varit medioker, även om det mest beror på att Bryce Dallas Howard inte lyckades göra jobbet som Grace lika fint som Nicole Kidman.

På vägen till jobbet rusade jag förbi Megastore där jag plockade upp första säsongen av Riket. Säsong två är på väg med posten. Europa står kvar i hyllan och väntar på nästa filmkväll. Det finns några Lars von Trier-luckor kvar, som ska fyllas.

NY-illusioner

Längtan efter New York börjar växa sig stor.
Det blev inte bättre av att se Dom kallar oss artister-avsnittet med Nina Persson för några veckor sedan, där hon vandrade runt i Harlem och välbekanta delar av Central Park.
Hon gav en träffande redogörelse av staden; en väldigt stor del av stadens invånare är ditflyttade, alla med drömmar och förväntningar. På så vis har alla samma rätt till staden, och får göra den sin egen - på sitt sätt.
Den känslan fick jag under mina 6 månader i NJ/NY.

Tills jag har fått klartecken att köpa flygbiljetterna, som ligger på knappt 4000 kronor (!), finns det enkla medel att förflytta sig till det stora äpplet, om så bara för en liten stund.


Ät en cinnamon and raisin-bagel på Albert & Jack's på Engelbrektsgatan, gärna tillsammans med gröten med torkad frukt som serveras i pappersburk med lock - det är det närmsta New York det går att komma på den här sidan om Atlanten!
Det är bara det goda kaffet, som är långt över NY-standard, som spolierar och håller en kvar i Sverige.

På Sirap i Vasastan serveras dugliga pancakes med lönnsirap, även om de missförstått konceptet Blueberry pancakes, och lagt tinade blåbär i en prydlig hög på pannkakorna när de ska vara inbakta i smeten. Så tokigt!

Snart kommer även tunnelbanan få en härlig NY-touch över sig, i och med de nya "ståvagnarna" som går på prov på röda linjen. Jag gillar dem starkt, hoppas att de får stanna kvar!

I hamn

En kväll på Södra teatern, full av elektronisk musik av alla dess slag. Gubbar som gick loss med räffsor och makadam, en Hans som inte gjord så mycket på scen men visade underbara små filmer på duken bakom sig och ett gäng män som hukade sig över sina vattenkänsliga och ljudalstrande prylar. Det var intressant, men bäst blev det när djerna kom igång. Då sattes klackarna i taket, bildligt talat.
Jag tappade räkningen på bekanta jag sa hej till, och på ölen som slank ner i strupen. (Tillräckligt för att glömma oron ett tag.)

Söder om söder

Idag var det första gången jag promenerade till Svedmyra, första gången jag åt en semla för i år, första gången jag var på Gateau i Enskede, första gångne jag var inne på Bea-affären och första gången jag såg frukten Ugli.


Är det en minisemla eller är det en gigantisk presskaffe?


Ugli. En ful frukt med ett fint namn.

Ledig tid

Är inne på min tredje lediga dag. I tisdags avslutade jag en nio dagar lång arbetsvecka, som inte blev lättare av sena nätter och några fantastiska berusningar.
Nio dagar går att överleva, även längre perioder. Sömnen är oftast inte ett problem, inte heller maten även om det blir fler köpta färdigrätter än vanligt. Det som oundvikligen negligeras är hemmet. Disk- och klädhögar når nya höjder, dammråttorna kivas längs väggarna och byrån/böckerna i bokhyllan/fönsterbrädan täcks av ett vitt lager.

I onsdags fick dammsugaren en ny påse, vilket blev till en nytändning. Den ville dra golvet med sig av bara farten, dammråttorna hade ingen chans.
Den gröna strutsfjäderdammvippan tog hand om resten, när jag skakade ur den utomhus bildades ett redigt moln.
Kläderna sorterades, hängdes, viktes eller for ner i tvättkorgen.
Disken väntade jag med till sist, det är det minst tråkiga att ta itu med. Nästan ett nöje. Under halvåret i USA fick jag goda associationer med sysslan, det var en stund på eftermiddagen av arbetsdagen jag hade för mig själv. Lilla E fick se en sak på TV och Baby J tog sig en tupplur.

När jag var klar begav jag mig ut, en långpromenad till Spuntino på Erstagatan för en av deras fantastiska mackor, och vidare till far för att fylla på hans förråd av honung. På vägen köpte jag en matta till köket, en lagom kitchig i plast. Kvällen rundades av med en fika på Ritorno med Malin och Frida.
Det var belöningen.

Underbara 2008, del 4

Det är fortfarande för tidigt att släppa 2008...

Årets projekt, är inte mitt utan farfars. Att "digitalisera" gamla diabilder, och sedan maila ut dem till nära och kära.


Jag får smaka på frukostmackan i farfars knä.


Jag hjälper pappa med att tvätta bilen, vår gamla Opel.


Pappa på en av sina hojar.


Farfar med pappa i barnvagnen, på en gata i Örebro.


Farmor och pappa.


Jag poserar på farmor och farfars balkong.


Pappa och jag i matchande jackor.


Pepparkaksbak hos farmor och farfar.

Det släpper inte

Couscousresterna från igår ligger i magen och disken lufttorkar i diskstället. Har gjort en kopp te och satt mig med datorn i soffan, det vill säga sängen bäddad med överkast och prydnadskuddar. Tröttheten har inte slagit till än, men den är på väg känner jag. Har haft en intensiv och kul dag, det är först nu jag hör tankarna i huvudet.

Det är en oroande känsla som ligger och gnager inom mig. Jag är rädd att jag har gjort en nära vän illa, en handling som har missförståtts och vänt allting upp och ner. Jag vill bara ställa saker till rätta nu, på direkten, inte vänta. Men det bästa jag kan göra är att inte göra någonting alls. Det trycker över tinningarna och illamåendet vill inte släppa, men jag måste ge det tid och hoppas att det reder ut sig.

Jag vill inte tänka på det för mycket, då kryper frustrationen fram som mjölksyra. Om jag håller mig upptagen behåller jag lugnet, därför ser kommande vecka ut så här;
sy saker till köket och laga kläder, Art's Birthday på Södran, fest med grovis-tema, Smutstvätten, jobb, fixa jobbgrejer, jobb, möte, filmfestivalplaneringsfika, Gomorra, och filmquiz.

Skandal!

Shit, har inte skrivit något på 6 dagar.

Men jag är för trött, ni får vänta en dag till!

Barbara

Nej, jag har inte gått och lagt mig än. Uppenbarligen.


Fick ett brev med posten idag, från USA. Det händer inte varje dag.
Det var från Barbara, tanten jag mötte på tunnelbanan i New York, som gav mig sin extrabiljett till musikalen Spamalot på Broadway för snart precis ett år sedan.
I slutet av förra året återfann jag visitkortet hon gav mig, med hemadressen, så jag skickade ett julkort med en hälsning till henne.


Julkortet 2008.

Barbara hälsade "Dear Carolina, delighted to hear from you! I do hope our paths cross again soon, Barbara Steinberg."

Couscous

Har dragits med rastlöshet den senaste veckan. Av den anledningen har jag inte sovit hemma 5 av 7 nätter, har inte riktigt velat vara ensam och hemma. Ikväll däremot, blir det husligt värre.
På vägen hem storhandlades det på Willys och Konsum i Skanstull. Kom hem med en papperskasse och en plastkasse med mat och saker till hemmet, vilket kan liknas med en fylld kombibaklucka för ett singelhushåll. Nu är bön- och grönsaksförråden fyllda.

Om en stund ska jag laga mina bönbiffar med couscous och tomatsås. De tilltänkta ingredienserna är: kidneybönor, kikärtor, lök, couscous, harissa, squash, paprika och vitkål. Exakt hur de kommer att kobineras är inte klart, det avgörs vid spisen. Jag lagar efter eget huvud.

När väl maten ligger i magen ska sängen bäddas med nytvättade och nymanglade lakan. Och jag ska försöka att lägga mig innan midnatt. En heltråkig, men lite exotisk hemmakväll.

Detaljer!

Det är detaljerna som gör det. Oh yes.


Som snörena på Sibyllans tepåsar. Och de olika färgerna på påsarna, som så omsorgsfullt valdes av herrn bakom disken.

Och få bordsservering på Sibiriens soppkök, trots att det handlar om en lunchsoppa och inte en trerätters middag.

Och att smaken av en chokladpralin kan ligga kvar i munnen en kvart.

Tatusiu

Det finns några saker som jag gärna vill att mina kompisar ska känna till om mig, typ Carolina Hollander i ett nötskal. Jag tror att de flesta redan känner till dem. För enkelhetens skull listar jag dem:

- Jag älskar att åka skidor. Och jag är jävligt bra på det.

- Jag har ett sjukt/fantastiskt sinne för humor, som beror på att jag utsattes för Monty Python i farligt låg ålder.

- Jag är ständigt på jakt efter upplevelser, av alla dess slag, stora som små. Och det händer att jag kallar dem för guldkorn.

- Min far är en väldigt, väldigt viktig person i mitt liv, och är personen som utsatte mig för Monty Python i farligt låg åder. Om någon skulle radera allt i mig som jag har fått av honom, så vet jag inte vad som skulle finnas kvar av mig. Han är min trygghet, det vill säga; min psykolog, min mentor, min tröst, min lycka, min svagaste punkt. Det sistnämnda behöver kanske sin förklaring.

På nyårsdagskvällen såg jag en snutt av en tv-serie på SVT. Det var ett hemskt avsnitt, en mor och son i 10-årsåldern åker skridskor på en sjö. Hon far genom isen, och kämpar för att ta sig upp ur det förlamande kalla vattnet, pojken skriker efter henne och vill ge hjälp, men av rädsla för att han också ska hamna i vattnet vägrar hon ta emot den. Hon lyckas inte ta sig upp, han är ensam kvar och det är alldeles tyst.
Det väckte minnet av en mardröm jag hade när jag var liten. Jag drömde ofta mardrömmar, nästan varje natt och oftast om eld eller krig. Men de tre värsta var om att pappa dog, och en av dem var väldigt lik händelsen i tv-serien.
Jag brukade kila över till hans rum och krypa upp i hans säng för att bli lugn.
När han sov med ryggen mot mig var det som att sova bredvid en mur, men att känna hans kroppsvärme var tillräckligt för att somna om.

När jag gick på lågstadiet (eller var det dagistiden?) brukade vi åka på sommarläger i Blekinge som SL arrangerade. Pappa arbetade då som busschaufför, jag tyckte om att han var busschaufför, för det är en man med glatt humör... Det var allmänt känt. Att han sen gick vidare och blev journalist var inte lika roligt, tyckte jag då.
Jag kommer fortfarande ihåg en händelse vid badstranden, en lekkompis tryckte ner pappa under vattenytan på skoj. Jag tyckte inte alls att det var kul, för mig var det hotfullt, jag blev alldeles kall inombords.

Jag kommer precis ihåg vad jag kände, både den gången i Blekinge och när jag drömde de tre mardrömmarna. Det sitter så djupt, ingraverat i minnet, det är inte klokt egentligen.