Framtiden

Jag har ambitioner i livet och jag hoppas att det märks.
Länge har det varit just ambitioner, alldeles för många som spretat åt olika håll och snarare skapat stress framför någonting vettigt. Men det senaste året har de flesta fallit bort och två olika vägar har klarnat fram.

På lördag väntar högskoleprovet. Det är första steget i att realisera den ena "vägen", som är den det möjligtvis lutar mest åt.

Innan jag bestämmer mig måste jag ändå ge den andra en sista chans. Därför blir det inte universitetet i vår. Exakt vad det blir vet jag inte än och jag envisas med att vara hemlighetsfull fram till att jag vet. Men någonting mer lekfullt och mindre akademiskt kommer det att bli.

Jag kan inte göra saker halvhjärtat, antingen blir det superbra eller ingenting. Jag har inte presterat särskilt mycket sedan studenten, och antagligen beror det på det, jag har inte varit säker.
Det har krävts tid (och erfarenheter) för att få valen att mogna fram. Men jag tror att jag närmar mig beslutet, och när det är taget finns inte mycket som kan stoppa mig! Sicken tur att jag har sparat mina studiemedel.