Sista torsdagen i juli, vi var nyss anländna till Norberg för en helg av ljummen öl, grillspett, bad, ljuvt mullrande musik, ljuvt dansant musik och nära döden-uppvaknanden i stekhett tält.
Festivalen smygstartade med en konsert intill dagbrottet Åsgruvan, Västmanlands svar på Dalhalla, en rälsbusstur bort. En av akterna stod en man och hans tvärflöjt för. Hans namn var Erik Drescher. När han lade läpparna mot flöjtens munstycke och tog ton lät det så här:
Jag kiknade så att jag grät. Inte av den korta mannen i Converse, direkt. Utan av alla allvarliga ansikten i publiken som njööööt, åt notbladen där varje ton måste ha fått en noga utvald plats och åt den stackars ljudteknikern som hade ansvaret för att de ackompanjerande elektriska ljuden skulle hamna rätt. Han räknade takter med ett nickande huvud.
Dagen efter stötte jag på Drescher på bolaget. Han sa ett kort men igenkännande hej. Jag hade suttit längst fram i publiken, och inte varit tillräckligt bra på att dölja skrattet.
4 kommentarer:
Hahahaha, jag hade tur som gick och ställde mej vid sidan om redan innan han börjat spela...
Det var oerhört klokt av dig.
Du skulle ha hindrat mig!
haha vi trodde att du tyckte det var skitbra!!
Du menar att jag skrattade av förtjusning?
Då kanske det var så att Drescher trodde att han träffade på sitt största fan på bolaget, och det var därför han sa hej.
Skicka en kommentar