Förbannade förkylningshelvete

Jag frös inatt. Nicht gut. Märkte även att jag satt och frös på biblioteket idag, i min varma stickade tröja. Even worse. Även näsan visar förkylningssymptomer. Panik!
I natt blir det vinterpyjamasen och kanske till och med raggsockor. Och Nyquil!
Världens bästa förkylningspreparat, insmugglat från landet i väst. Där har de bra grejer, för där får man inte bli sjuk. "It's a drug" som Daddy D sa. Det ska nog styra upp situationen.

Var i Skärholmen idag, eller SKHLM som det numera heter. Jag sa Skärhomlen när jag var liten, då pappa, jag och kaninen Nisse bodde i betongförorten på Ekholmsvägen 170 B och hade telefonnummer 740 740 7.
Det är småläskigt att åka dit, det är det varje gång. En del saker är välbekanta, torghandeln, Vivo Prisma och Munirs utländska delikatesser, jag är glad att de finns kvar! För det är inte så mycket annat som är sig likt. Jag önskar att jag kunde säga att det har förändrats till det bättre, men det tycker jag inte. Det flådiga köpcentrumet har blivit en ironisk kontrast till bostadshusen och människorna som bor där. De ser slitna ut, både byggnaderna och folket. Jag har svårt att tro att ett köpcentrum, oavsett vem det är invigt av, kommer att förbättra situationen för dem.

Att åka till Skärholmen är en känslomässig blandnig av förlorad optimism och barndomsminnen. Jag funderade på att ta mig upp på kullen för att återse huset vi bodde i, jag har bara varit förbi där någon enstaka gång sedan vi flyttade, för 10 år sen. Men jag kunde inte. Jag vet inte hur jag skulle ha reagerat. Och det är riktigt läskigt. När ett kapitel är avslutat, då är det det. Jag är inte den som går och påtar i gamla minnen frivilligt, mest av anledningen att jag inte känner igen den personen jag var förr i tiden. Det är riktigt riktigt läskigt. Så det är bäst att låta dem vara.