Courmayeur

Jag har letat fram Göteborgskartan och spårvagnskortet som sparades från senaste Göteborgstrippen. SJ Prio-kortet ligger tillsammans med bokningsbekräftelsen för tågbiljetterna, som ligger i samma kuvert som betalningskvittot av festivalbiljetterna. Packlistan är skriven, nu ska den bara bockas av och fylla väskan. Den är ny, grå och fin, och är från Granit.

Ikväll blev det äntligen klart med pappas och min resa till Alperna. Det blev en del strul, och väldigt nära att den inte blev av. Först var det inte säkert att jag skulle få ledigt från jobbet, har ringt varenda kotte som kan hantera biljettsystemet för att bli av med mina pass. Efter en eftermiddag av schemapuzzel gick det till slut ihop, då visade det sig att resorna var på väg att ta slut! Nervositeten gjorde sig kännbar tills en resa slutligen fanns.

Om två veckor har jag redan åkt skidor i tre dagar, i italienska Courmayeur. En mindre alport på Mont Blancs sydsida.



Det ska bli fantastiskt att få sätta skidkanterna i backen, och få en massa lifttid med far.

Avgång kl 09:07

En och en halv jobbdag kvar innan det bär av. Två nätter kvar i min egen säng, sen väntar fem nätter i främmande sängar.
Det är inte mycket tid kvar, och det ska tvättas kläder, skrivas packlista och packas.
På onsdag sätter jag mig på IC-tåget, och exakt kl 13:57 ska jag kliva av på perrongen i Göteborg!

Jag har resfeber, fjärilar i magen och så. Det brukar jag aldrig ha.

Aaron ägde!

Fanny, Malin och jag letade upp hits från 90-talet på youtube under kvällen. Ren nostalgi.

De bästa klippen var Aaron Carters musikvideor. Lillkillen i hängselbyxor med ett stort A över bröstet. Lillebror till Nick i Backstreet boys. Han hänger med de stora killarna, hans dansare är två gånger hans storlek, och flirtar med småtjejerna.
Han satte ett antal hjärtan i brand bara i min skolklass.

Turbulens

Det har varit rörigt den sista tiden. Osäkerheter och oroligheter. Ups and downs. Turbulent.

Igår kväll mötte jag en luftgrop, som dök upp från ingenstans. Var inte det minsta förberedd, och med en tom mage och noll stötdämpning slog den till ordentligt.

Det är läskigt att tappa greppet. Ingenting ter sig meningsfullt, allt är bara lögn och påhitt. Hör folks ord, men tror inte på dem. De säger det bara för att vara snälla. Jag vill inte vara med någon, bara vara speciell för någon. Känner inte igen mig själv, blir rädd för mig själv. Det är en sida jag är obekant med.

Till slut somnade jag, strax efter 1. Ovanligt tidigt. Örngottet var vätt.

Var fortfarande omtöcknad när jag vaknade.
Promenerade till jobbet efter lunch, vid övergångsstället som binder ihop Skeppsbron med Kungsträdgården kommer en bil, som träffar en pöl och snöslaskvatten sprutar upp över mig. Min gröna kappa har blivit prickig, får torka bort smutsvattnet från kinderna med handen. Är nära att skrika. Bilen är redan borta, det är ingen idé.

Väl på jobbet gnuggar jag bort fläck efter fläck med vatten och diskmedel. De är många, men de försvinner.

Lite medvind, rätt oslagbart.
Har letat upp Spotifys katalog över Bob Hund, och är glad över att Sture och jag satte 108 rätt av 132 möjliga på kvällens film quiz. Trots att vi bara var två personer, ett halvt lag. 8 poäng till och vi hade tagit hem spelet!

Upp, upp, upp, ner. Och sen upp, igen.

Filmfestivalplaneringsfika

Om en vecka far jag till Göteborg!

Träffade mitt ressällskap Ylva över en studentsmörgås på Vurma i Vasastan idag.
Hon kommer ner på fredagen, alltså har jag två dagar på egen hand. Jag är inte rädd för att bli ensam, stan är fylld av maskinister, Folkets bio-folk och andra bekanta ansikten.

När kaffet var uppdrucket och mackan låg i magsäcken hade vi ett utförligt schema klart;

Fredag 30/1:

19.30: Spraymasters/Stations of the Elevated
Därefter väntar Folkets bio-träff på ett hak på Andra långgatan.

Lördag 31/1:
10.00: the Karamazovs eller Derek, alternativt festivalbrunch på Röhsska vid kl 11.
12.30: The Other Side of Istanbul
17.30: Another man
22.00: Skinnskatteberg

Söndag 1/2:
12.30: Milk (Süt)
15.00: Flickan i frack
20.15: Française

Måndag 2/1:
16.30: Zift

En del luckor är lämnade för spontana biobesök eller matpaus.

Utöver det vet jag att jag ska se min kompis Elisabets film Utsikt som ska visas i Svenska bilder 3-blocket på onsdagen kl 17.30, en timme efter ankomsten i Göteborg. Vill inte vara med om några förseningar i tågtrafiken den dagen, SJ!

Annars håller jag mina två dagar, onsdag och torsdag, öppna. Vill gärna pricka in ett seminarium eller två. Och se en bit av 55-timmarskollaget Magic Bullet.

Bara en vecka kvar nu!

Mmm... Mammut

Fredag är en mycket spännande dag - Lukas Moodyssons nya film Mammut har premiär!

Har siktat in mig på 13:00-visnigen på Sture, vill helst se den så tidigt som möjligt för att undvika att höra andras åsikter om filmen, i form av recensioner, välvilliga kompisar som vill dela med sig och överhörda samtal mellan främlingar.

Att Michelle Williams och Gael Garcia Bernal är med är ett gott tecken. Annars har jag inga särskilda förväntningar på filmen, och jag håller gärna kvar vid det.

I love Lars

Igår hittade jag ett oöppnat exemplar av Breaking the waves i bokhyllan, som hittades billigt på internet för ett bra tag sedan. Den var precis så fin som jag mindes den.

Jag såg den för första gången på Alla hjärtans dag i första ring på gymnasiet. Mina tjejkompisar och jag ville se en romantisk men bra film, och blev tipsade om kärlekshistorien mellan Emily Watsons Bess och Stellan Skarsgårds Jan. Den slog sönder alla våra rosafärgade drömmar om kärleken. Den var romantisk och bra, men visade en annan sida av the great love än vad vi hade tänkt oss.
Kvällen till ära fick jag även krossa en pojkes hjärta över telefon. Vi hade hånglat sista kvällen av Fest-I-Valen-festivalen i Norrköping veckan innan.
Han och jag gick på samma skola, vi undvek varandra tills dess han tog studenten. Han gick i årskursen över mig.

Det kan ha varit den första filmen av Lars von Trier jag såg, den eller möjligtvis Dancer in ther dark. Varje film har sin egen stil och sin egen styrka, men genomgående får han skådespelarna att bli sina karaktärer, ända ut i fingerspetsarna. På något sätt får han dem att blomma ut och visa alla små nyanser av människan, den spröda, den starka, den bittra, den naiva, den sorgsna, den kritiska, den hoppfulla, den blinda...

Idioterna har en sjuk och samtidigt fullständigt logisk logik, och en av de bästa öppningsscenerna jag någonsin sett, även om den spårar ur under ett parti.
Dogville är ett experiment rakt igenom, och det faller ut så väl. Att hela filmen utspelar sig på en öppen yta med kritstreck till rum tar inte bort känslan för miljön, det som inte finns där fylls med hjälp av ens egen fantasi.
Direktören för det hele var Lars von Triers nödvändiga paus från arbetet med USA-triologin, där Dogville och Manderlay utgör de två första delarna. En komedi nära gränsen till fars, men lyckas hålla sig på rätt sida. En av hans lättsammare filmer, men som samtidigt visar hans otroliga bredd.
Dancer in the dark är Björk och Lars von Triers blod, svett och tårar. Flera av scenerna i filmen är filmade reptitioner, som kom med då Björk inte klarade av att ta om dem känslomässigt. Hela inspelningen sattes i spel när Björk plötsligt försvann. I extramaterialet finns en scen där en pressad Lars von Trier förklarar att han faktiskt är avundsjuk på henne, och önskar att han också kunde lämna inspelningen sådär.
Manderlay, som följer Dogvilles fotspår, är ärligt talat den enda av Lars von Triers filmer som varit medioker, även om det mest beror på att Bryce Dallas Howard inte lyckades göra jobbet som Grace lika fint som Nicole Kidman.

På vägen till jobbet rusade jag förbi Megastore där jag plockade upp första säsongen av Riket. Säsong två är på väg med posten. Europa står kvar i hyllan och väntar på nästa filmkväll. Det finns några Lars von Trier-luckor kvar, som ska fyllas.