70% mörk choklad-brunt!

Vi tar det från början.


Först blev det klippt.


I väntan på färgningen bläddrade jag i en bok om olika kläddesigners. Om Pierre slutar designa men fortfarande andas vet vi varför. Och mannen ligger på en hund! Fruktansvärt!


Så fort färgen hade satt sig och håret hade torkat smet jag in på toaletten för att ta bild! Ansiktsuttrycket skvallrar om hur ovant det kändes att se mig själv i brunt hår.


Så fint! Så nöjd!

Säg adjö...

...till de blonda lockarna!
I morgon byter de skepnad.

Birkin

Det är roligt att jobba på biograf. Man ser mycket folk, en del kändare än andra. Dagens "kändisspotting" på biografen var dock av mycket speciellt slag. Det var ingen människa, det var en väska. En Birkin bag. En äkta Hermés Birkin bag i orange kulör. En legend - jag rös!


Vovve, Jane Birkin, the Birkin bag.

Jag lever!

Jag överlevde filmen. Den var riktigt bra. Lagom läskig. Mycket snygg.

Jag överlevde högskoleprovet. 7 timmar i hög koncentration, nästan i alla fall. Matten i logikdelen var svårast, väldigt mycket är bortglömt, bland annat räta linjens ekvation (men jag har ju aldrig haft nytta av den sedan matte b-kursen!!!).
Statistiken gjordes två gånger, hoppas innerligt att det är första delen som räknas, den andra var betydligt kämpigare. Läsförståelsen och orden kändes bäst. Om 4 veckor vet jag hur det gick. Jag vågar inte kika på facitet som läggs upp ikväll redan.

Är hemma och laddar om. Ska träffa Lina och fira att provet är över. Vi delade skrivsal på Värmdö gymnasium idag. Det var otroligt kul att ha henne med. Jag vill till en mysig bar och ta en drink. Babs? Underbara bar? Morfar Ginko? Vi får se.

Livrädd

Idag ska jag gå och se en skräckis på bio. Jag kan bara komma på ett tillfälle jag har gjort det innan, då såg jag the RIng på Filmstaden Söder med min pojkvän Joel när jag var 16 år. Vi fick inte se hela filmen, brandalarmet gick av mitt under visningen. Sedan dess har jag inte gjort ett ärligt försök, av den enkla anledningen att jag avskyr läskiga filmer, för jag avskyr att vara rädd. Det är en hemsk känsla! Jag skulle inte gå in i Spökhuset frivilligt, inte ens mot en stor summa pengar.
Men idag ska det banne mig bli av, jag ska se Låt den rätta komma in!

Jag har kommit på en taktik som jag ska försöka hålla mig till så att det här ska gå vägen.
1. Se den på dagtid, klockan 15.45 på Victoria. Om det är ljust ute är dit mindre läskigt jämfört med om det hade varit mörkt, inbillar jag mig.
2. Biljetten är redan köpt på internet. Så nu måste jag gå och se den av rent ekonomiska skäl. Ett genomtänkt drag som ska förhindra att jag fegar ur i sista stund.
3. Jag har valt en plats i mitten på en rad, det försvårar smitningsförsök under filmen.
4. Intalar mig att det är en bra film och att jag gör vad som helst för konsten. Sanningshalten i det påståendet kommer att visas senare ikväll, när filmen är slut.

När vi redan är inne på ämnet film, tog en snabbgenomgång av filmfestivalens program som damp ner i brevinkastet idag. Det var inte särskilt mycket som kändes intressant. Framförallt vill jag inte gå och se någon film som kommer att dyka upp på biograferna senare, det är ju totalt meningslöst. En idé är att köpa dagspasset och sedan plocka filmer slumpmässigt, det är värt att fundera på.
Om någon läsare planerar att gå på filmfestivalen eller hört om någon film som ej bör missas, lämna en kommentar vettja!

Framtiden

Jag har ambitioner i livet och jag hoppas att det märks.
Länge har det varit just ambitioner, alldeles för många som spretat åt olika håll och snarare skapat stress framför någonting vettigt. Men det senaste året har de flesta fallit bort och två olika vägar har klarnat fram.

På lördag väntar högskoleprovet. Det är första steget i att realisera den ena "vägen", som är den det möjligtvis lutar mest åt.

Innan jag bestämmer mig måste jag ändå ge den andra en sista chans. Därför blir det inte universitetet i vår. Exakt vad det blir vet jag inte än och jag envisas med att vara hemlighetsfull fram till att jag vet. Men någonting mer lekfullt och mindre akademiskt kommer det att bli.

Jag kan inte göra saker halvhjärtat, antingen blir det superbra eller ingenting. Jag har inte presterat särskilt mycket sedan studenten, och antagligen beror det på det, jag har inte varit säker.
Det har krävts tid (och erfarenheter) för att få valen att mogna fram. Men jag tror att jag närmar mig beslutet, och när det är taget finns inte mycket som kan stoppa mig! Sicken tur att jag har sparat mina studiemedel.

Skärpning!

Plötsligt har en vecka gått sedan sista inlägget. Jag får be om ursäkt för den bristande kontinuiteten, som är a och o i bloggsammanhang. Ska skärpa mig, i alla fall försöka skriva oftare.

I lördags satte han punkt på det som har gjort de senaste två månaderna ovanligt spännande, berusande och fina. Just då, i den stunden han sa det, kände jag bara tomhet och förvirring. Men samtidigt en stark känsla av att kvällen inte fick avslutas så, i tomhet och förvirring. Vi var tvungna att göranågonting. Vi tog en drink och sedan hamnade vi på Rigolettos nattbio och såg "Tropic Thunder", regisserad av Ben Stiller - vilket syntes i varje filmruta. Steve Coogan i rollen som regissör var en av anledningarna till filmvalet. Att han bara medverkar ca 20 minuter av filmen gjorde inte så mycket, hans magnifika sorti var en av de bästa delarna i filmen.
Dagen efter sågs vi igen, på Zita för att se två av Roy Anderssons filmer han gjorde på filmskolan. De filmades i slutet av 60-talet i Stockholm, och de innehöll många vackra bilder av staden. En del scener byggdes upp av stämningar, ett tidigt drag av det grepp han använder sig frekvent av i sina senare filmer, och som jag tycker mycket om.
Självaste Roy besökte visningen, tillsammans med några skådespelare och produktionsmedarbetare. Det var väldigt intressant att höra vad de hade att säga om filmerna, speciellt om hur det var att jobba med Roy som regissör.

Jag skulle kalla oss för vänner redan. Det blev ett avdramatiserat slut, vilket jag är väldigt glad och lättad över.