Underbara 2008, del 4

Det är fortfarande för tidigt att släppa 2008...

Årets projekt, är inte mitt utan farfars. Att "digitalisera" gamla diabilder, och sedan maila ut dem till nära och kära.


Jag får smaka på frukostmackan i farfars knä.


Jag hjälper pappa med att tvätta bilen, vår gamla Opel.


Pappa på en av sina hojar.


Farfar med pappa i barnvagnen, på en gata i Örebro.


Farmor och pappa.


Jag poserar på farmor och farfars balkong.


Pappa och jag i matchande jackor.


Pepparkaksbak hos farmor och farfar.

Det släpper inte

Couscousresterna från igår ligger i magen och disken lufttorkar i diskstället. Har gjort en kopp te och satt mig med datorn i soffan, det vill säga sängen bäddad med överkast och prydnadskuddar. Tröttheten har inte slagit till än, men den är på väg känner jag. Har haft en intensiv och kul dag, det är först nu jag hör tankarna i huvudet.

Det är en oroande känsla som ligger och gnager inom mig. Jag är rädd att jag har gjort en nära vän illa, en handling som har missförståtts och vänt allting upp och ner. Jag vill bara ställa saker till rätta nu, på direkten, inte vänta. Men det bästa jag kan göra är att inte göra någonting alls. Det trycker över tinningarna och illamåendet vill inte släppa, men jag måste ge det tid och hoppas att det reder ut sig.

Jag vill inte tänka på det för mycket, då kryper frustrationen fram som mjölksyra. Om jag håller mig upptagen behåller jag lugnet, därför ser kommande vecka ut så här;
sy saker till köket och laga kläder, Art's Birthday på Södran, fest med grovis-tema, Smutstvätten, jobb, fixa jobbgrejer, jobb, möte, filmfestivalplaneringsfika, Gomorra, och filmquiz.

Skandal!

Shit, har inte skrivit något på 6 dagar.

Men jag är för trött, ni får vänta en dag till!

Barbara

Nej, jag har inte gått och lagt mig än. Uppenbarligen.


Fick ett brev med posten idag, från USA. Det händer inte varje dag.
Det var från Barbara, tanten jag mötte på tunnelbanan i New York, som gav mig sin extrabiljett till musikalen Spamalot på Broadway för snart precis ett år sedan.
I slutet av förra året återfann jag visitkortet hon gav mig, med hemadressen, så jag skickade ett julkort med en hälsning till henne.


Julkortet 2008.

Barbara hälsade "Dear Carolina, delighted to hear from you! I do hope our paths cross again soon, Barbara Steinberg."

Couscous

Har dragits med rastlöshet den senaste veckan. Av den anledningen har jag inte sovit hemma 5 av 7 nätter, har inte riktigt velat vara ensam och hemma. Ikväll däremot, blir det husligt värre.
På vägen hem storhandlades det på Willys och Konsum i Skanstull. Kom hem med en papperskasse och en plastkasse med mat och saker till hemmet, vilket kan liknas med en fylld kombibaklucka för ett singelhushåll. Nu är bön- och grönsaksförråden fyllda.

Om en stund ska jag laga mina bönbiffar med couscous och tomatsås. De tilltänkta ingredienserna är: kidneybönor, kikärtor, lök, couscous, harissa, squash, paprika och vitkål. Exakt hur de kommer att kobineras är inte klart, det avgörs vid spisen. Jag lagar efter eget huvud.

När väl maten ligger i magen ska sängen bäddas med nytvättade och nymanglade lakan. Och jag ska försöka att lägga mig innan midnatt. En heltråkig, men lite exotisk hemmakväll.

Detaljer!

Det är detaljerna som gör det. Oh yes.


Som snörena på Sibyllans tepåsar. Och de olika färgerna på påsarna, som så omsorgsfullt valdes av herrn bakom disken.

Och få bordsservering på Sibiriens soppkök, trots att det handlar om en lunchsoppa och inte en trerätters middag.

Och att smaken av en chokladpralin kan ligga kvar i munnen en kvart.

Tatusiu

Det finns några saker som jag gärna vill att mina kompisar ska känna till om mig, typ Carolina Hollander i ett nötskal. Jag tror att de flesta redan känner till dem. För enkelhetens skull listar jag dem:

- Jag älskar att åka skidor. Och jag är jävligt bra på det.

- Jag har ett sjukt/fantastiskt sinne för humor, som beror på att jag utsattes för Monty Python i farligt låg ålder.

- Jag är ständigt på jakt efter upplevelser, av alla dess slag, stora som små. Och det händer att jag kallar dem för guldkorn.

- Min far är en väldigt, väldigt viktig person i mitt liv, och är personen som utsatte mig för Monty Python i farligt låg åder. Om någon skulle radera allt i mig som jag har fått av honom, så vet jag inte vad som skulle finnas kvar av mig. Han är min trygghet, det vill säga; min psykolog, min mentor, min tröst, min lycka, min svagaste punkt. Det sistnämnda behöver kanske sin förklaring.

På nyårsdagskvällen såg jag en snutt av en tv-serie på SVT. Det var ett hemskt avsnitt, en mor och son i 10-årsåldern åker skridskor på en sjö. Hon far genom isen, och kämpar för att ta sig upp ur det förlamande kalla vattnet, pojken skriker efter henne och vill ge hjälp, men av rädsla för att han också ska hamna i vattnet vägrar hon ta emot den. Hon lyckas inte ta sig upp, han är ensam kvar och det är alldeles tyst.
Det väckte minnet av en mardröm jag hade när jag var liten. Jag drömde ofta mardrömmar, nästan varje natt och oftast om eld eller krig. Men de tre värsta var om att pappa dog, och en av dem var väldigt lik händelsen i tv-serien.
Jag brukade kila över till hans rum och krypa upp i hans säng för att bli lugn.
När han sov med ryggen mot mig var det som att sova bredvid en mur, men att känna hans kroppsvärme var tillräckligt för att somna om.

När jag gick på lågstadiet (eller var det dagistiden?) brukade vi åka på sommarläger i Blekinge som SL arrangerade. Pappa arbetade då som busschaufför, jag tyckte om att han var busschaufför, för det är en man med glatt humör... Det var allmänt känt. Att han sen gick vidare och blev journalist var inte lika roligt, tyckte jag då.
Jag kommer fortfarande ihåg en händelse vid badstranden, en lekkompis tryckte ner pappa under vattenytan på skoj. Jag tyckte inte alls att det var kul, för mig var det hotfullt, jag blev alldeles kall inombords.

Jag kommer precis ihåg vad jag kände, både den gången i Blekinge och när jag drömde de tre mardrömmarna. Det sitter så djupt, ingraverat i minnet, det är inte klokt egentligen.